Oraklet då och oraklet nu

Mitt minne, min kallelse och min roll idag

Jag skulle vilja påstå att jag fick en livsavgörande upplevelse när jag besökte Egypten 2024. Pusselbitar som jag hade samlat under flera år kunde plötsligt läggas samman och skapa en helhet. Det senaste året har pusslet vuxit lavinartat. Nya delar har lagts på plats, ibland en i taget, ibland flera samtidigt.

Det är egentligen inte helt enkelt för mig att dela detta eftersom inget av det går att bevisa. Jag väljer ändå att berätta för kanske kan det hjälpa dig som läser att minnas det du bär i ditt eget kosmiska minne. Jag delar också min berättelse för att du ska förstå något viktigt: ibland behöver vi ha tålamod i livet. Vi kan behöva samla flera pusselbitar innan de är redo att sättas samman till en helhet.

Minnet som väcktes – hypnossessionen 2023

Det började egentligen 2017, under min allra första sittning med mediet Ann-Sofie som kanaliserar Jesus. Då nämndes oraklet i det vita kapellet för första gången. Jag visste inte vad det betydde, men jag bar med mig orden. Det var som om något inom mig kände igen dem. En dörr öppnades inåt.

I sex år fanns känslan där — en vetskap jag inte visste vad jag skulle göra med. Sedan, 2023, var jag redo. Under en hypnossession hände det som förändrade allt.

Jag såg mig själv sitta på golvet i ett enkelt hus. Människor kom till mig, en och en, för att söka råd och vägledning. Jag kände deras förtroende och tacksamheten för det jag delade. Mitt uppdrag var tydligt: att dela livets nycklar så att deras väg skulle bli lite lättare. Människor kom och gick, och återvände när de var redo för nästa steg.

Allt förändrades när en farao ville att jag skulle flytta in i palatset. Jag gjorde det — och livet där var bekvämt — men folket saknade mig. De kom och bankade på porten, de ville att jag skulle komma tillbaka ut till dem.

Till slut lämnade jag palatset. Jag visste att min plats var bland folket. Tiden var förbi för enskilda möten, nu skulle jag nå många. Jag började tala inför stora samlingar. Mina ord spreds vidare, långt utanför templet där jag stod. År efter år stod jag där och människor kom tillbaka när de var redo för nästa steg.

Till slut slutade människorna komma tillbaka. De hade fått så många av livets nycklar att de ansåg sig klara själva. Jag stod kvar vid en tom samlingsplats.

Den känslan — att vara övergiven, att inte längre behövas —visade sig ha fastnat som ett sår. Efter upplevelsen kände jag mig nedstämd, en känsla av hopplöshet infann sig.

Vad var meningen med att fortsätta hjälpa människor om vi ändå inte kommer i mål?

Luxor 2024 – återkomsten

Året efter reste jag till Luxor. Jag ville veta om oraklet i det vita kapellet verkligen var en del av mig, eller bara något jag hade fått skymta under hypnosen.

När jag stod där, på platsen, kom allt tillbaka. Minnet från hypnossessionen blev levande i kroppen. Det var som om tiden upphörde och jag stod mitt i mitt eget förflutna. Jag mindes. Jag hade varit där. Jag hade burit rollen som orakel.

Det var stort. Inte bara för att jag bekräftade något jag anat så länge, utan för att jag kände hur något inom mig föll på plats. En sanningsrysning gick genom kroppen när jag sa orden högt: “I lived here as an oracle, 2000 BC.”

En pusselbit som saknats hade återvänt.

En tid senare hände något ännu starkare. Det var som om hon – den jag varit – flyttade in i mig. Det kändes som att ytterligare en människa kom in i min kropp. En mäktig upplevelse som är svår att beskriva. När integreringen var klar gick en tanke genom mitt huvud: “Jag är inte den jag var för trettio minuter sedan.” Och det var sant. Mitt liv förändrades den dagen.

Oraklet då och oraklet nu

Då var jag någon som människor vallfärdade till. Jag bar svaren, nycklarna och kunskapen. När de inte längre behövde mig försvann de, och jag blev ensam kvar.

Idag är min roll en annan. Jag är inte här för att människor ska komma till mig för alla svar. Jag är här för att väcka deras egen visdom – att hjälpa dem minnas sina egna koder och öppna sina egna portar. Det gör skillnad. Förr byggde min roll på att andra sökte mig. Nu handlar mitt uppdrag om att göra människor fria.

Oraklet då och oraklet nu är samma, men rollen har förändrats.

Uppdraget framåt

Luxor var inte slutet på berättelsen. Det var början på en ny.

Oraklet tillhör inte bara en plats. Det är inte heller bara en roll jag en gång bar. Oraklet är en del av mig.

Mitt uppdrag nu är att träda fram, att tala, skriva och dela öppet. Att använda min kanal fullt ut. Att skapa rum där andra kan minnas sin egen kraft. Jag vet nu varför kallelsen kom 2017. Jag vet varför minnet vaknade 2023. Och jag vet varför jag behövde stå i Luxor 2024.

Det var för att hämta hem en del av mig själv.

Tack för att jag fick dela min berättelse med dig. Detta är bara en liten del av en större helhet. Jag fortsätter att väva på min väv och hoppas att du vill vara en del av den.

Med omtanke, Camilla