Pompeji

Ibland blir jag fascinerad och nästan förstummad över hur fint livet kan bli när man följer den inre rösten. Nyckeln är att vara medveten om när en idé föds som ett vetande eller konstaterande och sedan bära den med sig för att få uppleva resultatet. Jag skrev en del om detta i min bok Själen bär ljuset och högre kunskap. Jag berättade om flera saker som har vuxit fram i livet tack vare att de blev burna från sin födelse till verklighet.

Den analytiska hjärnan

I detta vill jag påminna om att när en idé eller önskan föds så ska vi inte gå in och analysera för mycket. Något kan kännas omöjligt att uppnå och då riskerar vi att det aldrig kommer att bli verklighet för att vi låter vår analytiska hjärna lägga sig i och sätta käppar i hjulet. För att nå ett mål behöver vi ibland bryta ner vägen mot det i flera olika delar. Vi tar ett steg, stannar upp, låter det landa och sedan föds nästa steg ur det.

Det var ju egentligen inte detta jag tänkte skriva om idag men nu kommer du ännu lättare att förstå min poäng när jag ska berätta hur en ny, fantastisk upplevelse kom att födas för mig.

Det dök in en tanke i mitt huvud för något år sedan: Jag ska till Neapel. Det var en smått märklig tanke. Av alla platser man kan åka till, varför just dit? Jag kunde knappt ens komma ihåg namnet utan fick relatera till Nepal. Min man och jag skulle ha några dagars ledighet en tid senare så jag tänkte att det kanske var läge att åka till Neapel då. Efter en närmare titt på flygtider kunde jag konstatera att det inte gick att åka dit bara några dagar så jag släppte det för stunden.

Så i början av 2026 började det pocka på igen. Okej, jag gjorde en ny sökning på flyg och fick massor av träffar. Då blev det klart att resan kunde bli av. Jag överlåter nästan alltid all planering till min man när vi ska resa någonstans, så även denna gång. Han började prata om Vesuvius och Pompeji. Det var knappt så jag trodde mina öron. Jag hade ingen aning om att dessa platser var förknippade med Neapel. Jag visste helt klart vad båda var.

Pompeji bakom ruinerna

Det gick en dokumentärserie på TV när jag var liten. Den hette Pompeji bakom ruinerna och leddes av en man som hette Hans, kallad Hatte, Furuhagen. I introduktionen till ett av avsnitten visades rinnande lava från en vulkan och jag minns hur rädd jag blev när jag såg det.

Jag minns också hur spännande det var när han gick omkring bland ruinerna. När jag nu undersökte när serien visades så blev svaret 1980. Då var jag alltså åtta år. Tänk att jag i över 45 år har kunnat minnas dessa saker. Jag förstod att det inte var utan anledning jag skulle åka dit.

Vi vandrade upp till Vesuvius topp. Det var en ansträngande vandring. Vulkanen låg dold bland regntunga moln så vi fick tyvärr inte se något. Jag kände heller inget speciellt på platsen så där blev det ingen sensation. Nästa stopp för dagen var Pompeji. Det är staden som begravdes i pimpsten som slungades ut från vulkanen 79 e.Kr. Det är världens största pågående arkeologiska utgrävning. Vår guide berättade att det är 25% kvar av området att utforska och med den takt man nu håller kommer det att ta ungefär 60 år innan de är färdiga. Det är så mycket pimpsten som grävs bort för hand för att inte riskera att skada något som ligger begravt.

Guiden ledde oss genom några gator och berättade lite om hur de levde där. Jag som älskar historia tycker att det är fascinerande att höra hur man hittade lösningar på olika problem på den tiden. Som deras gatukök (på bilden) eller det som motsvarade den tidens red light district. Med så mycket att se och guidens ständiga prat i öronen var det omöjligt att känna något. Det blev en visuell upplevelse tillsammans med historielektionen.

Ett minne gör sig påmint

Sedan lämnades vi på en öppen plats för att ta bilder med Vesuvius i bakgrunden. När jag gick omkring där dök det plötsligt upp ett tydligt minne i mitt huvud. Miljön jag befann mig i här i Pompeji påminde om en upplevelse jag hade under en hypnos session 2025.

Eftersom jag ständigt får nya upplevelser har jag en tendens att släppa dem och gå vidare. När jag nu blev påmind om hypnos sessionen kunde jag gå tillbaka och läsa mina anteckningar, eftersom jag försöker dokumentera allt. Det blev en fin upplevelse som jag vill dela med dig.

"Jag har hamnat tillbaka i tiden. Jag vet inte hur långt tillbaka, men jag går som i en korridor mellan människor. Det är utomhus, men det är massor med människor som står och jublar för att jag kommer. Jag känner mig som Cleopatra."

Sedan följde en upplevelse som visade hur min roll som rådgivare i dag påminner om den jag hade då. Det var en fantastisk upplevelse som jag är tacksam över att bli påmind om. Extra fint är det att få en verklig fysisk plats kopplad till minnet.

Jag har arbetat mycket med mitt prestationskrav och när jag beskrev mig själv som Cleopatra sa jag:

"Det är inte vad jag gör, utan det är vem jag är."

Jag som är prestationsinriktad har just detta som en av mina stora utmaningar. Att vara nöjd med mig själv och leva utifrån den känslan.

Vi hade alldeles för kort tid i Pompeji så tanken är att vi åker tillbaka i maj nästa år för att ta oss an platsen på riktigt. Egentligen vill jag göra det nu men känner att det inte är optimalt att vandra omkring där i gassande sol. Allt har sin tid.

För att runda av och komma tillbaka där jag började, hoppas jag att du förstår vad jag menar med att vi inte kan räkna ut allt själva. Det magiska sker när vi släpper taget och tar handling på sådant som känns rätt och bra. Jag bara visste att jag skulle till Neapel, men hade ingen aning om varför.

Tack för att jag fick dela min berättelse med dig.

Med omtanke, Camilla